Försöker att återuppta bloggandet men det har som suttit fast länge nu och det sitter visst alltjämt fast :s
Bloggandet var ju i första hand tänkt som lite roligt för min egen del att föra dagbok och skriva av mig av mina upplevelser av min och Ebbas resa men även är det ju roligt om andra vill läsa det man skriver och ge en kommentarer. Kanhända får man några riktigt bra tips och råd efter vägen med ju.
Ebbas och min resa då.. Vi har väl stagnerat kan man säga.. något som inte får hända.. man kanske inte ska kalla det så, för det står väl egentligen aldrig still när man praktiserar det man lärt sig så här långt online, freestyle och liberty trots allt och får in det i små portioner som inslag i vardagen som lätt blir stressig men annat runtomkring. Hela tiden får jag påminna mig själv som ett mantra "TA DEN TID DET TAR". Försöker sporra mig själv till att jobba på efter mina egna förutsättningar och Ebbas med såklart. Jag har enormt stora ambitioner som person, med det mesta här i livet, och därför känns det som när det gäller min utveckling i PNH och resan med Ebba som ska ta oss framåt liksom är hindrat av fotbojan TIDEN :) Antagligen ligger det något mänskligt där i att jämföra sig med andra, vilket man absolut inte ska göra, den enda jag kan jämföra mig med är ju mig själv.
Nåja, Ebba verkar fortfarande tycka att det är rätt okej att vara med mig. Hon kommer till mig i hagen även om det kan gå väldigt långsamt. Jag är inte tillräckligt intressant och stimulerande kanske. hm... Continous improvments! Det finns nog saker jag kan göra för att ändra på det.
Ha det gott mina kära Parelli vänner och har ni någon pepp i fickan så får ni gärna dela den med mig :) Kram! /Jenny & Ebba
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Det är inte lätt alltid :-) Speciellt inte med fotbojor, känner igen det där. Man har inte tid så det räcker, Panter har svårare för vissa saker eftersom han är travare å gångartena inte är som de ska, å man jämför sig ofta med andra. Mina fotbojor har dock börjat lossna en hel del :-) FÖR.... Jag brukar jag tänka... The measure of who we are is what we do with what we have...
SvaraRaderaSofies sista mening där är verkligen bra. Tror mycket på det att tio minuter om dagen gör stor skillnad. Om man har en plan och bygger små steg. Tänk också på att de flesta visar när det går extra bra, på bloggarna menar jag. Tror att alla har sin dagar när man tycker att inget händer.
SvaraRaderaTycket att ni med småbarn är fantastiska som överhuvudtaget hinner det ni gör.
Håller med Elisabeth o Sofie. Mycket ligger i acceptansen, o försöka se glädjen i det lilla :)
SvaraRaderaDet är livet.
SvaraRaderaInte som man vill alltid, men så som det är.
Jag hinner inte heller som jag vill.
Men jag vill och envisas vidare.
Och på något sätt så flätas alla erfarenheter, samman till kunskap.
Så även om man inte parellar sin häst, kan man parella sitt liv eller leva à la det man fått under sin parelliresa och sitt liv.
Fokus, riktningar, patterns (=vanor), bryta ner problem, lära sig behärska delarna och sätta samman dem till lösningar. (inte bara parellisarna som rekomenderar det, men det finns ju där med)
Och sist men inte minst viktigt, undemanding time, med sig själv.