Lustiga spökande kameranerver och en alltför stor tidsoptimism

Så var det då dags för månadens filmning igår, detta företagande som känns så nytt för mig och gör mig så oerhört nervös, trots att det huvudsakligen filmas enbart för min egen beskådning samt för mina allra närmaste vänners ovärderliga hjälp att kommentera och ge tips på vad som blir rätt och vad som bli mindre rätt. (obs! uttrycket mindre rätt som låter så mycket bättre än fel =) )

Vi satte av några timmar och skulle filma två tjejer leka med sina hästar. Men oj så tiden sprang iväg, fullständigt skenade, utan att man ens märker det knappt. En häst och en tjej blev det kan man säga, sen hade mörkrets krafter och den tekniska begränsningen i endast ett minneskort á la 8 GB satt våra begränsningar, försöket att ladda ur minneskortet misslyckades av okänd anledning och det var ett faktum att två filmsessioner en och samma lilla kväll blev oss övermäktigt. Nästa gång är det hela rampljuset på min vän och hennes lilla vän som gäller, det vill jag lova.

Så till Jenny&Ebba filmen då; Mina svåraste nötter att knäcka är nog att jag vill så mycket på så kort tid och blir så uppgiftsorienterad att jag missar att läsa av hur Ebba egentligen reagerar på mina kommandon. Är rädd att det blir något slags LANGUAGE with LEADERSHIP but less LOVE. Vilket jag absolut inte vill åstadkomma. Vidare så har jag svårt att bedöma när det är dags att sluta med den övningen och gå vidare till en ny, för att hålla Ebbas intresse uppe. Detta kommer filmen från igår alldeles säkert att tydligt visa. Så hm... intressant! Vad är det som gör att trots att jag lär så mycket om 'take the time'.. men ändå känner att jag bör kunna prestera på en viss nivå så jag ska försöka visa det. Varför blir det så viktigt? Säkert kan man dra paralleller till annat här i livet. För lite HORSE* och för mycket *MAN antagligen för att det ska vara riktigt HORSE*MAN. Behöver en ny injektion savvy som medecinering mot det tror jag.

Trots att jag efter filmningen ser tillbaka med stor tillförsikt på de mindre bra bitarna så hade jag kul igår. Många saker som vi gjorde gick bra också. Ebba har stort tålamod ändå tycker jag, för hon har all rätt att vara uttråkad inemellan. Jag tror och hoppas inte att hon hade tråkigt hela sessionen för jag kände ändå att vi hade connection. Det blev lite online övningar som flertalet gånger strulade till sig då jag plötsligt slingrade in mig i repet ideligen och höll på att fälla mig själv till marken antalet gånger. Vadan denna fipplighet? Tog sedan av haltern och körde i frihet och då slappnar jag av mer så fokus blir bättre. Ebba befrias från min stora klumpighet med repet åtminstone. Det känns så härligt att tänka att utan halter ser vi inget annat än sanningen om vad vår häst tycker om oss egentligen. Vi använde även transporten och hon gick på antalet gånger ganska snällt och inte särskilt oroad till synes, men däremot kan hon inte stå kvar därinne särskilt länge och hon kan inte slappna av helt. Där finns massor att öva på! Mera lek runt metallgrottan på hjul! :)

Inför nästa session bakom kameran blir det fokus på att filma kortare tid, genomföra färre övningar som förhoppningsvis höjer kvaliteten på övningarna. Jag kommer att välja några övningar att fokusera på.

Good, better, best - never let it rest! Get your good better and your better best!
Det fina i kråksången är att lära sig förstå detta visdomsordspråk med rätt inställning. Man kan alltid förbättra och göra saker och ting annorlunda. Det är kanske just när man släpper taget om sin smalsinnade uppgiftsorientering som det verkligen lossnar och sker små personliga underverk.

Det är bara att prova och se! :)